Usch, ikväll är en sån kväll som jag känner mig ensammast i hela världen. Det känns ungefär som jag är den enda personen som bor på denna jord. Jag vet ju att det inte är så, varken att jag är ensam eller att jag är den enda som bor på jorden. Jag vet att det bara är hormonerna som håller på, men jag kan liksom inte hjälpa det iallafall. Jag tror att även om jag varit i ett rum fyllt med människor hade jag känt mig ensam. Jag har verkligen tyckt om att vara gravid, älskar alla små framsteg jag sett och känt. Men det ska bli så skönt när lilla bäbisen kommit ut och man kan få komma tillbaka till sitt "rätt jag". Jag fattar att det kommer att ta ett tag, att det kommer bli en jätte omställning och att hormonerna fortfarande kommer att spöka som dom gör nu. Men då är ju lilla älsklingen ute iallafall. Å vad jag längtar tills att få ha dig här hos mig!
Det är konstigt att man kan känna sig ensam när man vet att man har så många runt omkring en som älskar en och bryr sig om en. Jag har alltid varit så glad över att jag aldrig, eller knappt, haft några humörssvängningar när jag haft PMS. Så jag trodde väl nånstans i min enfalld att det skulle vara lika nu. Men ack så fel jag hade. Jag tycker verkligen synd om dom som går igenom detta en vecka varje månad. Det är då fan bara kvinnor som orkar med nåt sånt! Eller alla starka kvinnor som går igenom behandlningar och får hormoner för att få hjälp att bli gravid, tänk vilka hormondoser dom ska få. Helt beundransvärt att dom klarar av det. Det måste bara vara så att vi kvinnor verkligen är av det starkare könet, helt klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar