Helgen i kort.

Jag har varit rätt dålig att skriva nu på slutet. Men det är så mycket annat som är viktigare! Men nu ligger lill tösen hos sin pappa och sover gott i soffan, så då kan man passa på att skriva ett par rader.

I fredags var vi ut och åt på restaurang för första gången med henne. Det gick helt okej för att vara första gången. Hon sov ända tills vi hade beställt maten, men eftersom farmor och extra farfar var med så fans det gott om händer som ville hålla i henne. När vi fick maten satt honså snällt hos mig. Självklart hade det ultimata varit att hon sovit hela middagen, men nu när det är vinter ute behövs det en hel massa kläder på när man ska ut. Sen ska ju alla kläder av när man kommer in så man inte svettas ihjäl och då vaknar man lätt. Efter middagen gick vi ut på torget och tittade på invigningen av vinterfestivalen, inte alls imponerad. Ljudet var jätte högt så farmor tog Lova och gick iväg en sväng med henne, sen kändes hela "föreställingen" rätt lam. Så jag och Lova åkte hem istället och kollade på Let's Dance!

Igår, lördag, hade vi besök av moster Åsa på dagen. Lyxade till det och bakade scones till fikat eftersom varken hon eller jag ätit nån frukost innan. Jag hade tänkt att gjort blåbärs scones, men det fanns inga blåbär hemma. På kvällen igår kom Eric förbi på en kopp kaffe och pratade lite skit och tittade på underverket!

Idag, söndag, tog vi oss en lååång sovmorgon alla tre ända tills klockan nästan var 11, skönt att få sova länge. Det tycker Lova också! Sen var jag iväg en sväng på outleten som dom har på gammla slakteriet. dom hade jeans för 39:- styck. Men det fanns inga som jag ville ha. Så jag köpt en vinterjacka, ett par byxor och en tröja till Lova istället...nu blir det soffmys med lilla älsklingen och maken.

Villkorslös kärlek

Innan jag blev mamma kunde jag nog inte riktigt förstå hur mycket man kan älska en annan människa så villkorslöst som man gör med sitt eget barn. Det finns inget i hela världen jag inte skulle göra för min dotter. Utan att tveka skulle jag gå genom eld och vatten, offra mitt eget liv för henne. Hon är min nummer ett och kommer alltid att vara det! Det är otroligt att man kan älska en annan människa över allt annat som man bara kännt i lite mer än 3 veckor. Okej, 9 månader då, men 3 veckor utanför magen. Innan hon föddes var Fredrik en av de personer jag skulle kunna göra vad som helst för. Men i och med att Lova föddes petade hon ner honom och alla de andra från den första platsen. Hon är mitt nummer ett!

Det är som F säger, innan hon föddes var jag den som han älskade mest av alla, men när hon föddes så är hon den han älskar mest av alla på hela jorden. Och det är samma sak för mig.

Just nu så ligger hon här bredvid mig i sängen, så liten och ovetande om allt som händer runt omkring henne. Helt beroende av oss, sina föräldrar, så liten och oskuldsfull, så skör men ändå så stark. Vår dotter är det bästa som hänt mig, från den dagen hon föddes förändrades allt. Aldrig mer kommer det vara såg likt, så som vi kände till dagen innan hon föddes, men allt har och kommer att ständigt bli till det bättre med henne hos oss. Mamma och pappas älskade lilla Lova.

Lovas födelse

Efter att ha gått med värkar och sammandragningar från torsdagen den 21/1 var jag ordentligt less när vi åkt in och ut på förlossningen utan att nåt hände. Så på tisdagen hade jag en hel del saker inplanerade och tänkte helt enkelt att du struntar jag i det här, jag kommer vara gravid i resten av mitt liv. Så kändes det just då.

Jag började dagen med att åka till frissan och klippa mig och få slingor och lite färg i håret. Man känner sig alltid lite piggare efter ett besök hos frissan. Sen stressade jag iväg för att leverera en tårta till F eftersom det var hans sista dag på jobbet innan jag rusade vidare till skolan för att dels säga hej till mamma och sen träffa 2 av mina studiegruppskompisar. Dom var så snälla och fyllde i allt som jag behövde veta och missade från första inneveckan på terminen. Även till dom sa jag att jag var sjukt less och bara struntade i att jag för tillfället var sjuk gravid och jätte less på att åka in och ut.

På eftermiddagen var jag ner på Dalwhinne och pratade lite med Camilla innan jag skulle till min BM för en vanlig rutinkontroll. Camilla var jätte gullig och blandade mig en god "igång sättnings drink", självklart alkoholfri, för att bäbisen skulle förstå att h*n skulle komma ut.
Hos BM var allt som vanligt, hon lyssnade på hjärtljuden, kände på magen och tog blodprover. Det fanns inget som tydde på att en förlossning var nära. Hon sa till och med att jag kunde få vänta i 5 veckor till! Jag trodde jag skulle dö när hon sa det! Vi bestämde iallafall en ny tid till veckan därpå och att vi skulle ses dagen efter på sista föräldragruppsträffen.

Jag åkte hem och tog det rätt lugnt, kollade på TV och klockade värkar och sammandragningar som vanligt. Åkte och hämtade F på jobbet till halv åtta och vi åkte för att köpa mat eftersom ingen av oss orkade laga mat. Kvällen fortsatte vi att sitta i soffan och vi la oss redan vid tio tiden. Jag tog min sista sömntablett som jag fått från förlossningen för att jag skulle kunna sova lite bättre. Så vid halv elva, elva sov vi båda.

Halv ett vaknade jag av att det kändes som jag kissat på mig. Insåg rätt snabbt att vattnet gått eftersom det kom mer vatten när jag gick på toa. Nyvaken och lite smått chockad lyckades jag skaka liv i Fredde och berättade att jag trodde att vattnet hade gått. Så på med lite kläder och ringa till förlossningen. De frågade lite saker som hur långt gången jag var och om jag hade några värkar. Men när jag pratade med dom hade jag inga värre värkar än de jag hade haft sen torsdagen. Men de sa till oss att komma in iallafall. Så fort jag lagt på luren så började jag få riktigt kraftig värkar, såna som jag var tvungen att andas mig igenom.

Vid ett var vi inne på förlossningen och jag blev invägd och dom kopplade upp mig mot en CTG-kurva som skulle mäta mina värkar och bäbisens hjärtljud. Under tiden passade dom på att skriva in mig också och fråga mig lite om smärtlindring. När dom var klar med kurvan fick jag lägga mig i ett varmt och skönt bad och barnmorskan satte akupunktur på mig. En varsin nål i händerna och en mitt i pannan! För mig hjälpte det inte ett dugg, utan det var mest irriterande att ha nålarna i händerna. Men det var JÄTTE skönt att få bada. Så jag låg och plaskade på i lite över 1 timme. F var så snäll och satt och höll mig sällskap och fick dricka sjukt starkt kaffe som han fick av barnmorskorna. Vi var dom enda på förlossningen den natten så vi hade full uppmärksamhet av personalen.

Efter badet fick jag ta på mig den jätte snygga sjukhusskjortan och lägga mig i sängen igen. Värkarna hade blivit kraftigare och kom med ungefär 4 minuters mellanrum. Jag var fortfarande inte öppen mer än de 3 cm som jag varit sen torsdagen. Jag fick pröva på att gå lite eftersom det kändes lättare att ta värkarna när jag stod upp. Så vi gick fram och tillbaka i korridoren med en gåstol ett par gånger innan värkarna blev för onda för att klara av ståendes.

Vid fyra tiden bestämde jag mig för att testa lustgasen och jag kan säga att den hjälpte jätte bra till en början, men efter ett tag så blev jag precis som jag skulle ha varit jätte full och rummet snurrade nästan. Jag visste inte om jag ville ligga kvar i sängen eller gå och kräkas. Jag trodde att man skulle bli rolig utav den, men jag blev bara dålig. Den hjälpte dock under tiden innan jag blev illamående utav den. Fredde filmade mig när jag hade tagit den och det är rätt så roligt att se sig själv så som jag blev!

När lustgasen inte hjälpte längre hade jag redan bestämt mig för att jag ville ha ryggbedövning. Jag hade tänkt från början att jag bara skulle ha lustgas och akupunktur, men när värkarna blev kraftigare och tätare kände jag att jag vilel ha nåt ännu bättre. Så vid halv sex kom narkosläkaren in och satte nålen. Det jag trodde skulle göra mest ont kändes knappt, men när de tvättade rent ryggen gjorde det av nån anledning jätte ont! När dom satt nålen kände jag knappt något av. För mig var det rena himmelriket när ryggbedövningen började hjälpa. Det gick rätt så fort och jag blev mycket piggare och mådde inte alls illa. Jag fick vara uppkopplad till CTG-kurvan så de skulle kunna kolla värkarna. Ofta händer det tydligen att värkarna avtar när man fått ryggbedövning, men i mitt fall gick det mycket snabbare. Jag öppnade mig 3-4 cm på ca ½ timme istället. Så dom behövde aldrig sätta värkstimulerande dropp på mig.

När jag fått den bedövningen kunde jag till och med ligga och läsa lite eftersom värkarna inte alla gjorde lika ont längre och det var jätte skönt att kunna få vila lite. Fredde fick till och med gå ner på pressbyrån köpa choklad och äppeljuice till mig!

När klockan närmade sig halv åtta hade nattpersonalen byts ut mot dagpersonalen och vi hade fått oss 2 nya barnmorskor och en kille som var med för att han skullr bli ambulanssyrra. Det var då vid halv åtta tiden som jag kände hur det började göra mer och mer ont och det var svårare att inte krysta. Tillslut så sa jag till barnmorskorna att jag inte orkade hålla emot längre, så då gjorde dom en undersökning och förklarade glatt för mig att nu var det bara att krysta och vänta på att bäbisen skulle komma!

Själva krystvärkarna tyckte jag gjorde jätte ont och jag blev tröttare utav dom än av dom vanliga värkarna. Det kändes ungefär som hela jag skulle gå sönder och att bäbisen inte alls hade några planer på att komma ut. det kändes även rätt tröstlöst när barnmorskorna sa att jag skulle ta det millimeter för millimeter! Som tur var var F jätte lugn och stöttade mig kanon under hela förlossinngen. Han talade om för mig att jag var jätte duktig och när jag skulle andas. så jag hade stor stor hjälp utav att han var där och var så lugn. Barnmorskorna var också jätte gulliga och guidade mig till hur jag skulle göra på bästa sätt och när och hur jag skulle andas. Mellan värkarna fick jag rent syre och det var jätte skönt att få anads in. Man fick nya krafter utav det. Jag kan tänka mig att man får höra många roliga kommentarer under en förlossning som barnmorska. Vad jag minns så talade jag om att jag aldrig skulle ha några fler barn för att det gjorde så ont. Sen sa jag nog en hel del annat också som jag inte kommer ihåg och som ska nämnas här!

08.34 föddes äntligen vår efterlängtade lilla dotter Lova. Hon var 3560 gram tung och 50 cm lång. Hon var den mest underbaraste och vackraste bäbis jag nångång sett. Hon var så liten, men inte det minsta skrynklig, ihop tryckt eller lila. Utan hon vara bara så perfekt med 10 fingrar och 10 tår! Så fort hon var ute och låg på bröstet så var det som jag glömde bort hur ont det nyss hade gjort. Det var så värt all smärta i hela världen! Hon är det vackraste jag sett och vet!

Nu har det gått nästan 2 veckor sen hon föddes och hon är och förblir det vackraste och underbaraste som jag och F vet. Förlossningen gick bra och tog rätt så precis 8 timmar från att vattnet gick till att Lova föddes. Det var lagomt länge, jag han inte bli för trött och det gick inte för fort utan jag var med på allt. Jag kommer absolut att göra om det igen, trots att jag på förlossningen sa att jag aldrig skulle ha några fler barn!